antonjulian

 

 

Det känns som om jag i cirka ett års tid har legat i dvala. Så fort jag blev gravid i slutet av juli 2013 blev hjärnan till mos och min kropp orkade ingenting. Jag blev snabbt sjukskriven och jag önskade att jag skulle kunna ligga på soffan och förbereda mig, läsa mängder av böcker och njuta av ensamtiden. Men eftersom mitt balanssinne blev så oerhört påverkat kunde jag varken läsa eller titta på film. Jag spenderade alltså nio månader i soffan med en mosig hjärna som inte kunde tänka klart och ett oroligt hjärta som önskade så att allt skulle gå vägen. 

 

Idag är jag så otroligt tacksam för Julian deman ljuvliga varelse. Anton mitt hjärtats solstråle och Jonas min trogna livskamrat. Sedan har jag även börjat känna i mitt hjärta hur mycket Karlskrona betyder och vad det kan ge och ger oss. Det finns ett lugn här som en orolig själ som mig kan behöva. Det är vackert och havet ger mig sån ro...Jag och Jonas har byggt upp vår familj och våra karriärer här - vårt liv är här.

 

Under denna sommar och speciellt senaste veckan uppe i Norrland har jag tänkt och kännt efter. Jag ska fortsätta känna efter med hjärtat under hela mammaledigheten. Jag ska försöka ändra mitt liv och min tid till att investera i mig själv och min familj. Jag ska träna upp min kropp igen så den blir stark och pigg. Jag ska öva upp min hjärna igen genom att studera och läsa intressant litteratur och jag ska fylla mitt hjärta med kärlek genom min familj och vänner. Tiden vid tv och internet/dator ska skäras ner. Jag ska uppta ngt intresse som sång, foto eller gitarr igen. Jag känner mig oerhört peppad och lugn i hjärtat inför hösten. Jag är så rik och lycklig. Just nu är jag närvarande. Tackar mina söner för detta ❤️

 

 

 

 

Jag är helt klart den sämsta bloggaren - men livet med två små killar gör inte direkt detta till någon prioritet. Men nu är lilla godingen Julian här hos oss, en underbar personlighet redan. Mitt hjärta är sprängfullt med kärlek för honom och Anton. Allt är redan så självklart, vilken gåva det är att se dem tillsammans!

Den 11 maj, kl 14:54 föddes en lagom stor kille på 4010 gram och 52 cm lång. Han kom ut väldigt snabbt och var en liten kopia av mig med mörkt hår och plutande små läppar.

Dagen innan den 10 maj, kände jag mig pigg och ursinnig. Jag ville ha barn NU och jag skulle göra allt i min makt för att sätta igång förlossningen. Jag, min mamma, Anton och J åkte ut till mitt favoritställe i Skärva. Jag tog en snabb promenad, (så gott en höggravid 73 kg:s klump kan gå). Jag försökte t.o.m. springa lite! Vi kom hem ganska sent och min rygg värkte men jag ignorerade smärtan och dammsög hela lägenheten! Nu var jag trött och sov relativt bra den natten. Vaknade på morgonen som vanligt vid kl 08 och mådde bra, inget spår av ryggont - ytterst lite förvärkar. Jag åt frukost och vi bestämde oss för att gå på loppis, Anton ville ivrigt iväg. Jag gjorde mig iordning men fick helt plötsligt lite starkare värkar. Jippi tänkte jag, är säkert bara falskt alarm. Eftersom jag blev igångsatt med Anton visste jag såklart inte hur det skulle kännas i början. Jag borstade tänderna men kunde tillslut inte stå, jag ropade på Jonas och kände mig ledsen för Antons skull, inte orkade jag gå på loppis. Jonas klockade sedan mina värkar med en app via telefonen. De var starka och regelbundna men ca 1 minut emellan. Vi ringde förlossningen vid 09:15, de tyckte att vi skulle åka in för en koll. Jag grät lite igen för Antons skull! Han kom in och klappade mig så fint på kinden. J packade det sista i väskan och jag försökte mellan värkarna gå ner för trappan, hittade en present till Anton, hans älskade Spiderman. Jag sa att bebis ville ge honom den och att jag var tvungen att åka till sjukhuset nu. Anton tittade mig allvarligt i ögonen och sa: nu måste du åka till doktorn, hejdå!

Jonas körde fram bilen och jag skrek lite när vi åkte över gupp på vägen - jag hade redan som krystkänsla. Klockan 09:51 skrevs vi in, jag var öppen 5 cm. Vilken lättnad! De 5 första centimetrarna med Anton var hemska! 

Jag tog lustgasen och begärde en epidral. Fick den vid klockan 12 och kunde andas ut. Kände mig hela tiden i kontroll och lyssnade på min kropp - jag hade ju gjort detta innan! Vid klockan  14 gör barnmorskan en ny undersökning, jag är öppen 9 cm, nästan 10 cm. Det är en liten kant kvar, sen känner hon huvudet. Jag har nu sjukt kraftiga värkar och biter Jonas i tröjan! Behöver behålla kontrollen genom att bita på ngt när värken når sin top. Byter ställning vid klockan 14.30 för att huvudet lättare ska kunna komma ner. Vid klockan 14:40 får jag rejäla krystvärkar...Det svider som eld och jag blir rädd för första gången - en känsla av panik sköljer över mig. Tänk om barnet är sjukt? Men jag bestämmer mig för att lyssna på barnmorskan och fokusera. Jag tar i nästa värk i för allt jag kan för bebisens skull, då kommer huvudet ut. Värken tar slut men smärtan är fan olidlig, känns som om jag slits sönder inifrån. Nu kommer en värk och jag ber till Gud att ungen ska komma ut och det gör den. På två krystvärkar är den ute! Lättnad och upprymdhet när jag direkt hör bebisskrik och Jonas som säger att det blev en pojke. Jag gråter av lycka och får han till mitt bröst. Stora blå ögon som tittar på mig & jag känner på en gång att jag älskar dig. 

Sen hinner jag inte reflektera så mycket för jag får frossa och det känns som om livet mitt rinner bort. Jag skakar och försvinner bort, jag känner att det rinner blod.  1,8 liter försvinner. Jag får massa mediciner men tempen på 39,5 vill inte gå ner riktigt.

Så kommer sedan min dag att fortsätta, jag blir kvar på förlossningen i över ett dygn för övervakning. Jag har fått någon sorts inflammation , oklart vad - men min kropp kämpar och jag får ingen antibiotika som jag ändå önskar och ber om. Nog om detta! Men veckan efter får jag en enorm smärta i livmodern och får åka in akut och blir inlagd. Det var livmoderinflammation och jag får nu antibiotika. Men Julian är frisk och mår bra och det är det viktigaste ❤️

 

 

Som vanligt är jag väldigt dålig på att blogga - men skyller på att jag är mest trött och stor. Tiden går långsamt men även väldigt fort då det "bara" är 10-12 veckor kvar till förlossningen. Jag är fortfarande sjukskriven och har varit det sedan september, alltså i hela 6 månader har jag mått dåligt. Men det är bara att inse att jag inte kommer kunna arbeta denna graviditet - men jag är tacksam över att bebis mår bra och att det finns möjlighet att kunna få vara hemma för att kunna genomföra denna graviditet. Jag är så nyfiken på vem det är inne i magen. Jag tyckte Anton var en väldigt aktiv bebis i magen - men denna lilla rör sig konstant.

Denna graviditet har jag sluppit diabetesen och jag är så tacksam. Nu behöver jag inte bli igångsatt (ja man vet ju aldrig) - utan jag hoppas på en "normal" förlossning och att jag kan få komma igång av mig själv.

Anton börjar känna av att något ska hända så han är extra mammig, och det är viktigt att alla vet att det är JAG som är hans mamma och INTE lilla bebis.

J är i Malmö under ett par dagar i Hovrätten för 3-dagars förhandlingar och vi är ensamma. Jag försöker vila och hoppas på att jag slipper svimma med Anton hemma, det har inte hänt än. Utan så fort jag är själv och slappnar av, det är då det händer.

 

Jag saknar min familj, det vill säga syskon och mamma. Väldigt mycket!

 

Jag känner bara att jag är så hemskt trött och saknar J. Hade önskat oss en lugn helg men Antons gudfar och J:s bästa vän fyller år så han ska åka till Örebro på lördagen. Jag är extra orolig nuförtiden då jag ofta drömmer mardrömmar om att J ska råka ut för olyckor och att Anton och bebis ska bli föräldralösa. Gjorde samma sak när Jag var gravid med Anton...Måste vara hela den fysiska och psykiska omställningen...Men jag känner mig även galet kär och så tacksam! Än kämpar lilla Trooper på i magen, Anton är frisk och underbar och J är min bästa kille for life ❤️❤️❤️

Jag är nu sjukskriven till 10 januari och hoppas verkligen att jag kan börja arbeta igen på 50%. Jag saknar mitt jobb och arbetskamrater så himla mycket.

Till julklapp önskar jag mig vila och julefrid med J och Anton...

Anton klippte sig i Kumla under förra veckan, han var livrädd och grät...Stackarn! Men efteråt var han stolt som en tupp. Han säger hela dagarna att han är så snygg i håret ❤️ Vad skulle jag göra utan min lilla familj och vänner? Tack för ert stöd det betyder oerhört mycket!

En härlig vecka har vi haft på Rhodos! Anton var super duktig på flyget, klagade inte eller fick inget ont i öronen.

Han älskade att bada i polen, äta pommes och dippa dem i ketschup och äta glass.

Efter 2 dagar fick han utslag i ansiktet och på benen, såg ut som myggbett. Efter 5 dagar blev han mer och mer prickig av alla bett. Jag började fundera på vattenkoppor, men inga bett var vattenfyllda och de kliade inte på honom heller. Sista kvällarna hade Anton feber - men han klagade aldrig och var glad och pigg.

Varje dag lekte han med sina kusiner Moses och Noah. En dag hyrde vi en bil in till Rhodos stad och till Lindos. Jag & J fick en alldeles egen utekväll då min kära bror Dan var barnvakt, vi kom hem efter klockan 04 och jag badade i poolen innan läggdags. Vi hade en superrolig kväll, precis som förr i tiden...

 

I lördags åkte vi hem och även jag är så imponerad av hur Anton klarar av att åka buss i flera timmar, flyga och sedan åka 40 mil hem med bil. Vi stannade på en rastplats i Västervik där han fick springa av sig och kasta sten i en sjö och plocka blommor.

 

Igår gick vi till BVC där barnsköterskan konstaterade vattenkoppor. Numera är hela killen prickig och det känns som om han har fått en nyomgång. De gamla är intorkade och syns knappt...

Stackars liten, som jag älskar så mycket!

 

I poolen med mamma....

 

 

 

 

 

Såg att jag skrev senast i mars. Mycket har hänt sedan dess! Jag fick tillslut fast jobb, jag är så otroligt glad :-) Det är en oerhörd lättnad att veta att jag själv kan jobba kvar så länge jag vill, arbetskamraterna är jätte bra och själva arbetet är så utvecklande. Kuratorsyrket passar mig väldigt bra, det är en bra och varierande tjänst med flera olika patientgrupper. Det är både enskilda samtal, gruppterapier och administration. Att få träffa alla dessa människor och människoöden och att få dela deras innersta tankar är väldigt givande. Ibland är det också svårt när patienter ligger inför döden och när de tillslut avlider. Är då väldigt skönt med handledning och samtal med andra kuratorer med lång erfarenhet.

 

Är så tacksam över hur livet ser ut. Anton är så duktig och trivs bra på förskolan. Det blir långa dagar för honom och ibland får jag dåligt samvete. Kanske borde jag jobba mindre? Men jag skulle få mer att göra om jag inte jobbade heltid. Jag börjar ofta runt 07 och slutar runt 17. Någon dag i veckan kan jag få pendla mellan 7-14 mil och då hinner jag inte hem förränn efter 18. J jobbar också långa dagar om inte längre så helgerna är mer än heliga!

 

På lördag åker vi till Rhodos med min mamma, bror , syster och hennes två barn. UNDERBART! Vi behöver detta!

 

I helgen var vi till sommarstugorna på Öland och vad Anton trivdes. Han åkte omkring på sin cykel och fick en sandlåda. Han fick spendera tid med sin farmor och Calle och faster. Det är fortfarande väldigt kluvet detta med att bo i Blekinge. Nu när jag fått fast jobb känns det som om vi aldrig kommer flytta hem...?

 

Sedan sist har livet rullat på och nästan alla dagar går i rasande tempo. Sedan jag började jobba 8 oktober har jag äntligen hittat tillbaka till att bara vara mig själv igen och inte enbart mamma till Anton.

Jag älskar mitt jobb och jag har super fina arbeteskamrater.

 

Anton trivs på dagis och lär sig nya saker varje dag. Den enda ångesten jag har består av de intensiva veckor då jag måste hämta Anton sent på dagis, då han nästan alltid är kvar sist.

J lämnar vid 08, och jag hämtar vid kl 18, väldigt långa dagar för en liten pojke. Sen hinner vi bara kramas i en liten stund tills han ska käka och sedan sova vid kl 19.

De få dagar då jag hämtat runt kl 16 eller har varit guld värda, då får vi bustid tillsammans och min ångest försvinner. För jag älskar honom så och vill vara med honom såklart!

 

Den 7 januari börjar jag på nytt jobb. Lite av en dröm faktiskt. Ett underbart erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Så nu börjar jag i Landstinget igen som kurator. Ingen myndighetsutövning och förmodligen mindre stress och bättre arbetstider.

Jag tror det blir perfekt!

 

Och en sak till...Nja jag håller det för mig själv ett till tag:-)

 

 

Imorgon börjar jag jobba heltid. Det ska bli både och, men mest trevligt tror jag. Från noll till hundra på en gång.

Förra gången jag skrev hade jag inte fått så muntra besked, men nu ser det ljusare ut. Faktiskt väldigt ljust!

 

Anton mår bara fint, har varit lite förkyld. Har numera 15?! tänder, kan säga hjärta, väska, handen, kudde, titta där, anka, tuppen och dricka. Varje dag kommer det nya ord ur hans lilla mun. Varje dag älskar jag honom ännu mer om det kan vara möjligt?!

 

Denna vecka har mormor varit här också. Och på tisdag fyller finaste J 35 år. Och nästa vecka tar Antons dagiskort, hur söt kan man få vara?

Förra veckan kom Antons bästa kompis Mir med mamma & hälsade på oss:-) Som vi har saknat dem - det är så fint att kunna träffas som om vi aldrig varit ifrån varandra. Båda killarna är ganska lika i sin utveckling och de hade så skoj tillsammans.

 

I tisdags började inskolningen på Trossögården för Anton. Han har haft det bra alla dagar. Idag var han helt ensam med sin fröken och han var glad hela tiden. Tittade inte ens efter mig eller sa mamma någon gång - det känns bra. Jag är så stolt över honom, han klarar av nya saker varje dag. Jag däremot tycker det känns jobbigt när jag ser hur ledsna många andra barn är på avdelningen, många är trötta och saknar sina föräldrar. Det händer förstås lite olyckor, en pojke ramlade när han var trött och slog upp sitt ögonbryn:-( Han somnade i frökens knä - medans Anton lekte vidare....

 

Denna vecka ska jag få reda på om jobbet blir mitt. Kan säga att jag pendlar mellan hopp & förtvivlan. Det är så mkt som står på spel. Jag har nog gett upp tanken på att det kommer att bli mitt (kanske för att inte jag inte orkar bli för besviken)....

 

Hur det än blir är jag glad över min fina familj. Det finns så mkt kärlek och jag är tacksam för varje dag som vi har tillsammans:-)

 

Mycket blandade känslor i mitt hjärta. Det är även mkt som känns sorgligt. Det är sorgligt att den skyddade mammabubbla jag varat i ska ta slut efter 14 månader. Det är sorgligt att sommaren lider mot sitt slut, det är ledsamt att det är ett helt år till nästa semester osv.

Men mitt i denna "sorg" - finns en lättnad. Det är skönt att livet går framåt! Att den friska & vackra hösten är på G, att Anton mår bra & utvecklas som han ska. Jag är lycklig, men sorgen. Haha, så dubbelt.

 

Men det är nog övergången från tryggheten för att sedan kastas in i en helt ny vardag. En vardag som jag inte riktigt vet vad den består av än?

 

Jobbintervjun igår gick super! Jag har gjort allt jag kunnat. Av över 50 sökanden tog de ut 5 st för intervju. 1 har tackat nej, så nu är det 25% chans...

Känns som om det var länge sedan jag ville ha ngt så mkt som detta.

Möjligheten att kunna cykla till jobbet & hämta hem Anton i rimlig tid känns ovärderlig. Nästa vecka får jag veta....

 

Anton fortsätter att gå, jag blir lika glad, förvånad & stolt över honom varje dag. Igår på intervjun var J tvungen att vara i Tingsrätten & min intervju var samtidigt. Hm, dilemma...

Men en snäll själ på J:s jobb var barnvakt i över 2 timmar. Anton hade aldrig träffat henne. Men han hade varit super glad hela tiden och tack vare detta tror jag att dagis kommer funka bra:-)

 

 

 

 

 

 

och igår började Anton gå på "riktigt"! Innan har han gått några steg men blivit lite för feg och vill gärna hålla handen.

Här kommer lite bilder ifrån Antons fina sommar!

Titta så liten och med knappt ngt hår, söta!

Jag saknar den tiden:-)

 

 

Idag tog killen förresten 10 steg i sin ensamhet, nu handlar det bara om dagar tills han går helt ensam. Mitt stora hjärta!

 

Idag vaknade jag upp av detta, jag njuter av varje liten ledig dag vi har kvar!

En gungande liten kille igår...

Gjorde ett besök på Scandic....

 

 

De senaste veckorna har varit de bästa i Antons liv:-) Han har varit ute hela dagarna, lekt med hundar, katter, höns och badat. Han älskar numera att bada, även om det är 15 grader och läpparna blir blå.

Han har ätit massvis med jordgubbar, vinbär och hjortron. Det bästa av allt är att få mysa med farfar, Åsa, Manne & Rebecca. Att få mysa med farmor & Hanna. Att få mysa med mormor, morbror och mostrar & kusiner.

 

Nu är vi hemma igen, men det är skönt det med. Anton har fått 2 nya kindtänder - numera har han 8 st tänder. Han vill inte gå själv än - men reser sig 100 ggr dagligen. Springer längst med väggar och klättrar upp på stolar & soffor. Han kan säga "tack tack"- "titta där" och "gung gung". Han är fantastisk som kan åka över 400 mil på 2 veckor utan att gnälla, gråta eller vara arg. Jag älskar dig så!