antonjulian

 

 

 

Jag är helt klart den sämsta bloggaren - men livet med två små killar gör inte direkt detta till någon prioritet. Men nu är lilla godingen Julian här hos oss, en underbar personlighet redan. Mitt hjärta är sprängfullt med kärlek för honom och Anton. Allt är redan så självklart, vilken gåva det är att se dem tillsammans!

Den 11 maj, kl 14:54 föddes en lagom stor kille på 4010 gram och 52 cm lång. Han kom ut väldigt snabbt och var en liten kopia av mig med mörkt hår och plutande små läppar.

Dagen innan den 10 maj, kände jag mig pigg och ursinnig. Jag ville ha barn NU och jag skulle göra allt i min makt för att sätta igång förlossningen. Jag, min mamma, Anton och J åkte ut till mitt favoritställe i Skärva. Jag tog en snabb promenad, (så gott en höggravid 73 kg:s klump kan gå). Jag försökte t.o.m. springa lite! Vi kom hem ganska sent och min rygg värkte men jag ignorerade smärtan och dammsög hela lägenheten! Nu var jag trött och sov relativt bra den natten. Vaknade på morgonen som vanligt vid kl 08 och mådde bra, inget spår av ryggont - ytterst lite förvärkar. Jag åt frukost och vi bestämde oss för att gå på loppis, Anton ville ivrigt iväg. Jag gjorde mig iordning men fick helt plötsligt lite starkare värkar. Jippi tänkte jag, är säkert bara falskt alarm. Eftersom jag blev igångsatt med Anton visste jag såklart inte hur det skulle kännas i början. Jag borstade tänderna men kunde tillslut inte stå, jag ropade på Jonas och kände mig ledsen för Antons skull, inte orkade jag gå på loppis. Jonas klockade sedan mina värkar med en app via telefonen. De var starka och regelbundna men ca 1 minut emellan. Vi ringde förlossningen vid 09:15, de tyckte att vi skulle åka in för en koll. Jag grät lite igen för Antons skull! Han kom in och klappade mig så fint på kinden. J packade det sista i väskan och jag försökte mellan värkarna gå ner för trappan, hittade en present till Anton, hans älskade Spiderman. Jag sa att bebis ville ge honom den och att jag var tvungen att åka till sjukhuset nu. Anton tittade mig allvarligt i ögonen och sa: nu måste du åka till doktorn, hejdå!

Jonas körde fram bilen och jag skrek lite när vi åkte över gupp på vägen - jag hade redan som krystkänsla. Klockan 09:51 skrevs vi in, jag var öppen 5 cm. Vilken lättnad! De 5 första centimetrarna med Anton var hemska! 

Jag tog lustgasen och begärde en epidral. Fick den vid klockan 12 och kunde andas ut. Kände mig hela tiden i kontroll och lyssnade på min kropp - jag hade ju gjort detta innan! Vid klockan  14 gör barnmorskan en ny undersökning, jag är öppen 9 cm, nästan 10 cm. Det är en liten kant kvar, sen känner hon huvudet. Jag har nu sjukt kraftiga värkar och biter Jonas i tröjan! Behöver behålla kontrollen genom att bita på ngt när värken når sin top. Byter ställning vid klockan 14.30 för att huvudet lättare ska kunna komma ner. Vid klockan 14:40 får jag rejäla krystvärkar...Det svider som eld och jag blir rädd för första gången - en känsla av panik sköljer över mig. Tänk om barnet är sjukt? Men jag bestämmer mig för att lyssna på barnmorskan och fokusera. Jag tar i nästa värk i för allt jag kan för bebisens skull, då kommer huvudet ut. Värken tar slut men smärtan är fan olidlig, känns som om jag slits sönder inifrån. Nu kommer en värk och jag ber till Gud att ungen ska komma ut och det gör den. På två krystvärkar är den ute! Lättnad och upprymdhet när jag direkt hör bebisskrik och Jonas som säger att det blev en pojke. Jag gråter av lycka och får han till mitt bröst. Stora blå ögon som tittar på mig & jag känner på en gång att jag älskar dig. 

Sen hinner jag inte reflektera så mycket för jag får frossa och det känns som om livet mitt rinner bort. Jag skakar och försvinner bort, jag känner att det rinner blod.  1,8 liter försvinner. Jag får massa mediciner men tempen på 39,5 vill inte gå ner riktigt.

Så kommer sedan min dag att fortsätta, jag blir kvar på förlossningen i över ett dygn för övervakning. Jag har fått någon sorts inflammation , oklart vad - men min kropp kämpar och jag får ingen antibiotika som jag ändå önskar och ber om. Nog om detta! Men veckan efter får jag en enorm smärta i livmodern och får åka in akut och blir inlagd. Det var livmoderinflammation och jag får nu antibiotika. Men Julian är frisk och mår bra och det är det viktigaste ❤️