antonjulian

Förra veckan kom Antons bästa kompis Mir med mamma & hälsade på oss:-) Som vi har saknat dem - det är så fint att kunna träffas som om vi aldrig varit ifrån varandra. Båda killarna är ganska lika i sin utveckling och de hade så skoj tillsammans.

 

I tisdags började inskolningen på Trossögården för Anton. Han har haft det bra alla dagar. Idag var han helt ensam med sin fröken och han var glad hela tiden. Tittade inte ens efter mig eller sa mamma någon gång - det känns bra. Jag är så stolt över honom, han klarar av nya saker varje dag. Jag däremot tycker det känns jobbigt när jag ser hur ledsna många andra barn är på avdelningen, många är trötta och saknar sina föräldrar. Det händer förstås lite olyckor, en pojke ramlade när han var trött och slog upp sitt ögonbryn:-( Han somnade i frökens knä - medans Anton lekte vidare....

 

Denna vecka ska jag få reda på om jobbet blir mitt. Kan säga att jag pendlar mellan hopp & förtvivlan. Det är så mkt som står på spel. Jag har nog gett upp tanken på att det kommer att bli mitt (kanske för att inte jag inte orkar bli för besviken)....

 

Hur det än blir är jag glad över min fina familj. Det finns så mkt kärlek och jag är tacksam för varje dag som vi har tillsammans:-)