antonjulian

Inatt vaknade jag med blod överallt. Fet värkte i magen och ryggen. Jag satt på toaletten i flera timmar men det slutade aldrig att blöda. Under tiden hinner såklart många tankar tänkas. Lever bebisen? Har jag gjort ngt fel? Varför blöder jag? Hur ska jag orka gå igenom ett missfall? Imorse åkte jag till akuten och träffade en underläkare som jag träffat förut. En ganska ung och engagerad tjej - duktig och lugn. När jag sedan ligger i gynstolen och känner blodet rinna är hon tyst. Skärmen är tyvärr inte vinklad åt mitt håll men hon letar och tittar. Efter en evighet (snarare 10 min) ser hon mig i ögonen och säger är fostret inte finns. Hon ser bara slemhinnor och blod - dessutom är jag öppen 1 cm. Jag känner hur jag börjar gråta...Hon säger också att hon måste kalla på en överläkare för de är alltid två som måste faställa ett missfall. Jag sitter sedan själv en stund och försöker förstå att i min lilla putande mage finns ingen liten bebis - det kommer inte komma en bebis i maj och Anton kommer inte bli storebror. Men jag känner värme över Anton som kommer krama och trösta mig. Överläkaren tittar in och hälsar, han tittar nu på skärmen och vänder den sedan till mig. Men oj där ligger ett foster - ett foster med tickande hjärta, två ben och två armar. En liten bebis med fem fingrar och fem tår. Underläkaren ser märkbart chockad ut och ber om ursäkt. Men nu gråter jag av lättnad. Du finns kvar och mirakel kan ske! Min lilla älskade bebis! Min trooper...❤️❤️❤️❤️❤️