En tuff och dyr vecka...
Denna vecka har jag gått in i vecka 18 - snart halvvägs! Jag har denna vecka haft kraftiga förvärkar och jag blöder fortfarande. Denna vecka har jag även kännt de första sparkarna! J hårdjobbar och har farit omkring till både Jönköping och Malmö på förhandlingar, han har jobbat mellan 8-23. I tisdags dog även bilen och efter ett lyckligt besked måste hela motorn bytas ut, endast 39.000 kr. Ska jag skratta eller gråta?
Jag känner bara att jag är så hemskt trött och saknar J. Hade önskat oss en lugn helg men Antons gudfar och J:s bästa vän fyller år så han ska åka till Örebro på lördagen. Jag är extra orolig nuförtiden då jag ofta drömmer mardrömmar om att J ska råka ut för olyckor och att Anton och bebis ska bli föräldralösa. Gjorde samma sak när Jag var gravid med Anton...Måste vara hela den fysiska och psykiska omställningen...Men jag känner mig även galet kär och så tacksam! Än kämpar lilla Trooper på i magen, Anton är frisk och underbar och J är min bästa kille for life ❤️❤️❤️
Jag är nu sjukskriven till 10 januari och hoppas verkligen att jag kan börja arbeta igen på 50%. Jag saknar mitt jobb och arbetskamrater så himla mycket.
Till julklapp önskar jag mig vila och julefrid med J och Anton...
Strax i vecka 17
Förra fredagen åkte jag hem med Anton till min mamma i Kumla. Jag kände att jag behövde få lite hjälp och avlastning. Tack snälla mamma ❤️ Nu sitter jag hemma i Karlskrona igen & Anton är på förskolan. Jag ska strax iväg till sjukhuset för att göra ett rutin EKG. Jag svimmar ganska ofta och min läkare vill se att det inte är ngt fel med hjärtat. Jag blöder fortfarande och har ont i magen. Dagen innan jag började blöda så hemskt på natten hade jag svimmat och slagit i magen men det skulle tydligen inte vara orsaken. Sammantaget är jag mycket trött ( på grund av illamående medicinen) - jag blöder och har ont som små sammandragningar. Jag kräks inte tio gånger om dagen längre men kanske två och jag svimmar ett par gånger i veckan. Vid inskrivningen i vecka 10 vägde jag 54 kg - idag väger jag 52 kg. Imorgon ska jag träffa min stentuffa läkare som alltid gör mig lite dålig tillmods men J ska följa med. Förmodligen förlängs sjukskrivningen året ut - jag har nu varit hemma sedan i mitten av september. Självförtroendet är lite sviktande men jag klarar faktiskt inte av att arbeta nu. Jag ska ju unge ens lyfta Anton. Försökte se lite i veckan vad jag faktiskt klarar av och det resulterade i ökade blödningar. Igår tror faktiskt att jag kände ett litet fladder i magen - oh vad jag önskar att detta ska gå vägen...
Anton klippte sig i Kumla under förra veckan, han var livrädd och grät...Stackarn! Men efteråt var han stolt som en tupp. Han säger hela dagarna att han är så snygg i håret ❤️ Vad skulle jag göra utan min lilla familj och vänner? Tack för ert stöd det betyder oerhört mycket!
Mirakel sker...
Inatt vaknade jag med blod överallt. Fet värkte i magen och ryggen. Jag satt på toaletten i flera timmar men det slutade aldrig att blöda. Under tiden hinner såklart många tankar tänkas. Lever bebisen? Har jag gjort ngt fel? Varför blöder jag? Hur ska jag orka gå igenom ett missfall? Imorse åkte jag till akuten och träffade en underläkare som jag träffat förut. En ganska ung och engagerad tjej - duktig och lugn. När jag sedan ligger i gynstolen och känner blodet rinna är hon tyst. Skärmen är tyvärr inte vinklad åt mitt håll men hon letar och tittar. Efter en evighet (snarare 10 min) ser hon mig i ögonen och säger är fostret inte finns. Hon ser bara slemhinnor och blod - dessutom är jag öppen 1 cm. Jag känner hur jag börjar gråta...Hon säger också att hon måste kalla på en överläkare för de är alltid två som måste faställa ett missfall. Jag sitter sedan själv en stund och försöker förstå att i min lilla putande mage finns ingen liten bebis - det kommer inte komma en bebis i maj och Anton kommer inte bli storebror. Men jag känner värme över Anton som kommer krama och trösta mig. Överläkaren tittar in och hälsar, han tittar nu på skärmen och vänder den sedan till mig. Men oj där ligger ett foster - ett foster med tickande hjärta, två ben och två armar. En liten bebis med fem fingrar och fem tår. Underläkaren ser märkbart chockad ut och ber om ursäkt. Men nu gråter jag av lättnad. Du finns kvar och mirakel kan ske! Min lilla älskade bebis! Min trooper...❤️❤️❤️❤️❤️
