antonjulian

Börjar tröttna på att bo i en flyttkartong. Lägg till en vild baby på det som kryper överallt eller rusar fram i sin gåstol...De senaste dagarna har jag njutit extra mkt av att vara hemma med Anton. Imorgon blir han 8 månader. Nu är det 6 månader kvar & sen jobb. Jag undrar vart jag kommer hamna? Jag har konstigt nog ingen panik alls - det kommer lösa sig. I värsta fall får jag stämpla med Anton 15 timmar på dagis i veckan, det finns värre öden. Men jag tror att jag kommer jobba, kanske som kurator igen? Eller soc-tant? Frivårdsinspektör? Idag somnade killen i min famn, han sov lugnt i 1,5 timme & vaknade upp rasande!! Lilla Anton jag älskar dig så otroligt mkt - så mkt. Jag har läst om mammor som har haft svårt att knyta an, som tycker att det är jobbigt att vara hemma med att barn. Att de blir stressade av andra mammor, jämför sitt barn med andras. Försummar sig själva, tappar bort sig själva. Jag känner inte igen mig alls. Så fort han kom ut var jag fast. Jag kände redan en sån samhörighet i magen. Jag känner en sån frid av att se honom, hans leenden och skratt varje dag. Hans små händer som kramar mina, han är perfektion och oändlig kärlek. Han gör mig hel:-) Om det är ngt jag saknar så är det sömn, men det hoppas jag få ta igen snart!!!:-)