Tid för reflektion
Det känns som om jag i cirka ett års tid har legat i dvala. Så fort jag blev gravid i slutet av juli 2013 blev hjärnan till mos och min kropp orkade ingenting. Jag blev snabbt sjukskriven och jag önskade att jag skulle kunna ligga på soffan och förbereda mig, läsa mängder av böcker och njuta av ensamtiden. Men eftersom mitt balanssinne blev så oerhört påverkat kunde jag varken läsa eller titta på film. Jag spenderade alltså nio månader i soffan med en mosig hjärna som inte kunde tänka klart och ett oroligt hjärta som önskade så att allt skulle gå vägen.
Idag är jag så otroligt tacksam för Julian deman ljuvliga varelse. Anton mitt hjärtats solstråle och Jonas min trogna livskamrat. Sedan har jag även börjat känna i mitt hjärta hur mycket Karlskrona betyder och vad det kan ge och ger oss. Det finns ett lugn här som en orolig själ som mig kan behöva. Det är vackert och havet ger mig sån ro...Jag och Jonas har byggt upp vår familj och våra karriärer här - vårt liv är här.
Under denna sommar och speciellt senaste veckan uppe i Norrland har jag tänkt och kännt efter. Jag ska fortsätta känna efter med hjärtat under hela mammaledigheten. Jag ska försöka ändra mitt liv och min tid till att investera i mig själv och min familj. Jag ska träna upp min kropp igen så den blir stark och pigg. Jag ska öva upp min hjärna igen genom att studera och läsa intressant litteratur och jag ska fylla mitt hjärta med kärlek genom min familj och vänner. Tiden vid tv och internet/dator ska skäras ner. Jag ska uppta ngt intresse som sång, foto eller gitarr igen. Jag känner mig oerhört peppad och lugn i hjärtat inför hösten. Jag är så rik och lycklig. Just nu är jag närvarande. Tackar mina söner för detta ❤️
Nu är han här! Dag, Erik Julian ❤️
Jag är helt klart den sämsta bloggaren - men livet med två små killar gör inte direkt detta till någon prioritet. Men nu är lilla godingen Julian här hos oss, en underbar personlighet redan. Mitt hjärta är sprängfullt med kärlek för honom och Anton. Allt är redan så självklart, vilken gåva det är att se dem tillsammans!
Den 11 maj, kl 14:54 föddes en lagom stor kille på 4010 gram och 52 cm lång. Han kom ut väldigt snabbt och var en liten kopia av mig med mörkt hår och plutande små läppar.
Dagen innan den 10 maj, kände jag mig pigg och ursinnig. Jag ville ha barn NU och jag skulle göra allt i min makt för att sätta igång förlossningen. Jag, min mamma, Anton och J åkte ut till mitt favoritställe i Skärva. Jag tog en snabb promenad, (så gott en höggravid 73 kg:s klump kan gå). Jag försökte t.o.m. springa lite! Vi kom hem ganska sent och min rygg värkte men jag ignorerade smärtan och dammsög hela lägenheten! Nu var jag trött och sov relativt bra den natten. Vaknade på morgonen som vanligt vid kl 08 och mådde bra, inget spår av ryggont - ytterst lite förvärkar. Jag åt frukost och vi bestämde oss för att gå på loppis, Anton ville ivrigt iväg. Jag gjorde mig iordning men fick helt plötsligt lite starkare värkar. Jippi tänkte jag, är säkert bara falskt alarm. Eftersom jag blev igångsatt med Anton visste jag såklart inte hur det skulle kännas i början. Jag borstade tänderna men kunde tillslut inte stå, jag ropade på Jonas och kände mig ledsen för Antons skull, inte orkade jag gå på loppis. Jonas klockade sedan mina värkar med en app via telefonen. De var starka och regelbundna men ca 1 minut emellan. Vi ringde förlossningen vid 09:15, de tyckte att vi skulle åka in för en koll. Jag grät lite igen för Antons skull! Han kom in och klappade mig så fint på kinden. J packade det sista i väskan och jag försökte mellan värkarna gå ner för trappan, hittade en present till Anton, hans älskade Spiderman. Jag sa att bebis ville ge honom den och att jag var tvungen att åka till sjukhuset nu. Anton tittade mig allvarligt i ögonen och sa: nu måste du åka till doktorn, hejdå!
Jonas körde fram bilen och jag skrek lite när vi åkte över gupp på vägen - jag hade redan som krystkänsla. Klockan 09:51 skrevs vi in, jag var öppen 5 cm. Vilken lättnad! De 5 första centimetrarna med Anton var hemska!
Jag tog lustgasen och begärde en epidral. Fick den vid klockan 12 och kunde andas ut. Kände mig hela tiden i kontroll och lyssnade på min kropp - jag hade ju gjort detta innan! Vid klockan 14 gör barnmorskan en ny undersökning, jag är öppen 9 cm, nästan 10 cm. Det är en liten kant kvar, sen känner hon huvudet. Jag har nu sjukt kraftiga värkar och biter Jonas i tröjan! Behöver behålla kontrollen genom att bita på ngt när värken når sin top. Byter ställning vid klockan 14.30 för att huvudet lättare ska kunna komma ner. Vid klockan 14:40 får jag rejäla krystvärkar...Det svider som eld och jag blir rädd för första gången - en känsla av panik sköljer över mig. Tänk om barnet är sjukt? Men jag bestämmer mig för att lyssna på barnmorskan och fokusera. Jag tar i nästa värk i för allt jag kan för bebisens skull, då kommer huvudet ut. Värken tar slut men smärtan är fan olidlig, känns som om jag slits sönder inifrån. Nu kommer en värk och jag ber till Gud att ungen ska komma ut och det gör den. På två krystvärkar är den ute! Lättnad och upprymdhet när jag direkt hör bebisskrik och Jonas som säger att det blev en pojke. Jag gråter av lycka och får han till mitt bröst. Stora blå ögon som tittar på mig & jag känner på en gång att jag älskar dig.
Sen hinner jag inte reflektera så mycket för jag får frossa och det känns som om livet mitt rinner bort. Jag skakar och försvinner bort, jag känner att det rinner blod. 1,8 liter försvinner. Jag får massa mediciner men tempen på 39,5 vill inte gå ner riktigt.
Så kommer sedan min dag att fortsätta, jag blir kvar på förlossningen i över ett dygn för övervakning. Jag har fått någon sorts inflammation , oklart vad - men min kropp kämpar och jag får ingen antibiotika som jag ändå önskar och ber om. Nog om detta! Men veckan efter får jag en enorm smärta i livmodern och får åka in akut och blir inlagd. Det var livmoderinflammation och jag får nu antibiotika. Men Julian är frisk och mår bra och det är det viktigaste ❤️
Strax i vecka 30!?
Som vanligt är jag väldigt dålig på att blogga - men skyller på att jag är mest trött och stor. Tiden går långsamt men även väldigt fort då det "bara" är 10-12 veckor kvar till förlossningen. Jag är fortfarande sjukskriven och har varit det sedan september, alltså i hela 6 månader har jag mått dåligt. Men det är bara att inse att jag inte kommer kunna arbeta denna graviditet - men jag är tacksam över att bebis mår bra och att det finns möjlighet att kunna få vara hemma för att kunna genomföra denna graviditet. Jag är så nyfiken på vem det är inne i magen. Jag tyckte Anton var en väldigt aktiv bebis i magen - men denna lilla rör sig konstant.
Denna graviditet har jag sluppit diabetesen och jag är så tacksam. Nu behöver jag inte bli igångsatt (ja man vet ju aldrig) - utan jag hoppas på en "normal" förlossning och att jag kan få komma igång av mig själv.
Anton börjar känna av att något ska hända så han är extra mammig, och det är viktigt att alla vet att det är JAG som är hans mamma och INTE lilla bebis.
J är i Malmö under ett par dagar i Hovrätten för 3-dagars förhandlingar och vi är ensamma. Jag försöker vila och hoppas på att jag slipper svimma med Anton hemma, det har inte hänt än. Utan så fort jag är själv och slappnar av, det är då det händer.
Jag saknar min familj, det vill säga syskon och mamma. Väldigt mycket!
Jag och mamma i Skärva 2012 - Karlskrona.
Anton och mormor julen 2013 i Kumla.
Anton och faster Hanna på Öland 2013.
Klappar Kamel med pappa...
Med gammelmormor på Sveas i Kumla, sommaren 2013.
Vid Högbyfyr Öland i augusti 2013
Min absoluta favoritbild...
Julafton hos farmor i Hällebo 2013.
Antons firar nyår hos farfar i Norrland, och mamma har fått en ny systemkamera *Jippi*
Nyårspuss från mamma runt kl 21 tiden, är lite trött!
Äntligen lite snö i Karlskrona! Anton är glad :-)
Jag i vecka 29. +10kg....
En tuff och dyr vecka...
Denna vecka har jag gått in i vecka 18 - snart halvvägs! Jag har denna vecka haft kraftiga förvärkar och jag blöder fortfarande. Denna vecka har jag även kännt de första sparkarna! J hårdjobbar och har farit omkring till både Jönköping och Malmö på förhandlingar, han har jobbat mellan 8-23. I tisdags dog även bilen och efter ett lyckligt besked måste hela motorn bytas ut, endast 39.000 kr. Ska jag skratta eller gråta?
Jag känner bara att jag är så hemskt trött och saknar J. Hade önskat oss en lugn helg men Antons gudfar och J:s bästa vän fyller år så han ska åka till Örebro på lördagen. Jag är extra orolig nuförtiden då jag ofta drömmer mardrömmar om att J ska råka ut för olyckor och att Anton och bebis ska bli föräldralösa. Gjorde samma sak när Jag var gravid med Anton...Måste vara hela den fysiska och psykiska omställningen...Men jag känner mig även galet kär och så tacksam! Än kämpar lilla Trooper på i magen, Anton är frisk och underbar och J är min bästa kille for life ❤️❤️❤️
Jag är nu sjukskriven till 10 januari och hoppas verkligen att jag kan börja arbeta igen på 50%. Jag saknar mitt jobb och arbetskamrater så himla mycket.
Till julklapp önskar jag mig vila och julefrid med J och Anton...
Strax i vecka 17
Förra fredagen åkte jag hem med Anton till min mamma i Kumla. Jag kände att jag behövde få lite hjälp och avlastning. Tack snälla mamma ❤️ Nu sitter jag hemma i Karlskrona igen & Anton är på förskolan. Jag ska strax iväg till sjukhuset för att göra ett rutin EKG. Jag svimmar ganska ofta och min läkare vill se att det inte är ngt fel med hjärtat. Jag blöder fortfarande och har ont i magen. Dagen innan jag började blöda så hemskt på natten hade jag svimmat och slagit i magen men det skulle tydligen inte vara orsaken. Sammantaget är jag mycket trött ( på grund av illamående medicinen) - jag blöder och har ont som små sammandragningar. Jag kräks inte tio gånger om dagen längre men kanske två och jag svimmar ett par gånger i veckan. Vid inskrivningen i vecka 10 vägde jag 54 kg - idag väger jag 52 kg. Imorgon ska jag träffa min stentuffa läkare som alltid gör mig lite dålig tillmods men J ska följa med. Förmodligen förlängs sjukskrivningen året ut - jag har nu varit hemma sedan i mitten av september. Självförtroendet är lite sviktande men jag klarar faktiskt inte av att arbeta nu. Jag ska ju unge ens lyfta Anton. Försökte se lite i veckan vad jag faktiskt klarar av och det resulterade i ökade blödningar. Igår tror faktiskt att jag kände ett litet fladder i magen - oh vad jag önskar att detta ska gå vägen...
Anton klippte sig i Kumla under förra veckan, han var livrädd och grät...Stackarn! Men efteråt var han stolt som en tupp. Han säger hela dagarna att han är så snygg i håret ❤️ Vad skulle jag göra utan min lilla familj och vänner? Tack för ert stöd det betyder oerhört mycket!
Mirakel sker...
Inatt vaknade jag med blod överallt. Fet värkte i magen och ryggen. Jag satt på toaletten i flera timmar men det slutade aldrig att blöda. Under tiden hinner såklart många tankar tänkas. Lever bebisen? Har jag gjort ngt fel? Varför blöder jag? Hur ska jag orka gå igenom ett missfall? Imorse åkte jag till akuten och träffade en underläkare som jag träffat förut. En ganska ung och engagerad tjej - duktig och lugn. När jag sedan ligger i gynstolen och känner blodet rinna är hon tyst. Skärmen är tyvärr inte vinklad åt mitt håll men hon letar och tittar. Efter en evighet (snarare 10 min) ser hon mig i ögonen och säger är fostret inte finns. Hon ser bara slemhinnor och blod - dessutom är jag öppen 1 cm. Jag känner hur jag börjar gråta...Hon säger också att hon måste kalla på en överläkare för de är alltid två som måste faställa ett missfall. Jag sitter sedan själv en stund och försöker förstå att i min lilla putande mage finns ingen liten bebis - det kommer inte komma en bebis i maj och Anton kommer inte bli storebror. Men jag känner värme över Anton som kommer krama och trösta mig. Överläkaren tittar in och hälsar, han tittar nu på skärmen och vänder den sedan till mig. Men oj där ligger ett foster - ett foster med tickande hjärta, två ben och två armar. En liten bebis med fem fingrar och fem tår. Underläkaren ser märkbart chockad ut och ber om ursäkt. Men nu gråter jag av lättnad. Du finns kvar och mirakel kan ske! Min lilla älskade bebis! Min trooper...❤️❤️❤️❤️❤️
12 år ❤
Tack för alla år tillsammans! Jag älskar dig, snart är du pappa till våra 2 barn. Du är min bästa vän, själsfrände och partner. Jag vill bli gammal med dig ❤ Du och jag föralltid...DOSI!
Öroninflammation
I helgen har Anton varit gnällig, mammig och inte sig själv. Men han har inte haft feber eller varit snorig. Eftersom jag är sjukskriven tänkte jag att han får stanna hemma hos mig. På måndagnatten sover han i vår säng vilket aldrig händer. Han gråter och börjar låta täppt i näsan. På tisdagskvällen ser jag att vax och var runnit ur hans öra - jag frågar om han har aj i örat? Ja, aj i örat säger han. Igår gick vi till läkaren och lillen har öroninflammation - inte lätt att veta. Så nu äter han penicillin 3 ggr/dag. Så fort han ser medicinen skriker han. Han får en piggelinglass efter - får se hur länge det funkar. Jag vet att det smakar illa - kräktes själv av doften. Det är krävande men en liten sjuk hemma samtidigt som jag mår dåligt själv...Men det är värt alla kramar och pussar. Jag älskar dig dutte! 
Antons sommar i bilder, del 1.
Anton och mamma på Öland i maj...
Anton trivs...
Anton har ätit mycket glass i sommar...
Anton och pappa klipper gräs
Mina fina killar
Vid Högbyfyr Öland.
I Norrland i Juni för att hälsa på farfar...
Ordnar tårta till Antons 2-års kalas, midsommarafton 2013
Glasstårtan är klar...Ska föreställa ett tåg:-)
Väntar på gästerna...
Anton får paket av farfar:-)
Ja! Ett tåg!
Antons fina gäster...
Farfar gav Antons den största traktorn, som vi inte fick med i bilen hem....
Påväg hem till Blekinge, vi stannar till i Vetlanda och tar lite rast....
Livet är skört....
Som ni märker skriver jag nästan aldrig vilket jag ångrar. Jag ska och kommer strax bli bättre på detta och det är enbart för min skull - det är fint att se tillbaka på livet och vardagen med min lilla familj. Just nu mår jag inte allt för bra och vissa dagar har varit hemska. Jag tror inte jag riktigt vågar känna efter. Men just nu ser det ut som om Anton får ett lilla syskon i maj. Men livet är skört och vissa dagar har inte ens läkarna vetat om fostret lever. En dag i taget... Jag är så lycklig och rädd samtidigt. Du måste få finnas. Vi älskar dig redan ❤❤❤❤ Håll ut!
Världen bästa 2-åring!
Vi mår bra & har det underbart i sommaren. Vi har hunnit med Norrland, Örebro & Öland. Just nu önskar jag mig inget mer i livet...Jo kanske en sak då, ett litet syskon skulle göra familjen komplett ❤ Här är massa bilder ifrån Instagram de senaste månaderna! Och just det...killen kan numera nästan hela alfabetet. Han har chockat både mig & J genom att stava & ljuda till apa...
Alltså den här lille killen gör mig lycklig varje dag & alla dagar. Som jag älskar dig!
Rhodos och vattenkoppor...
En härlig vecka har vi haft på Rhodos! Anton var super duktig på flyget, klagade inte eller fick inget ont i öronen.
Han älskade att bada i polen, äta pommes och dippa dem i ketschup och äta glass.
Efter 2 dagar fick han utslag i ansiktet och på benen, såg ut som myggbett. Efter 5 dagar blev han mer och mer prickig av alla bett. Jag började fundera på vattenkoppor, men inga bett var vattenfyllda och de kliade inte på honom heller. Sista kvällarna hade Anton feber - men han klagade aldrig och var glad och pigg.
Varje dag lekte han med sina kusiner Moses och Noah. En dag hyrde vi en bil in till Rhodos stad och till Lindos. Jag & J fick en alldeles egen utekväll då min kära bror Dan var barnvakt, vi kom hem efter klockan 04 och jag badade i poolen innan läggdags. Vi hade en superrolig kväll, precis som förr i tiden...
I lördags åkte vi hem och även jag är så imponerad av hur Anton klarar av att åka buss i flera timmar, flyga och sedan åka 40 mil hem med bil. Vi stannade på en rastplats i Västervik där han fick springa av sig och kasta sten i en sjö och plocka blommor.
Igår gick vi till BVC där barnsköterskan konstaterade vattenkoppor. Numera är hela killen prickig och det känns som om han har fått en nyomgång. De gamla är intorkade och syns knappt...
Stackars liten, som jag älskar så mycket!
I poolen med mamma....
Morbror Dan är också med...
En glad kille på Lindos...
En ngt tröttare kille innan hemfärd...
Jag & mamma sista kvällen....
Tiden går fort!
Såg att jag skrev senast i mars. Mycket har hänt sedan dess! Jag fick tillslut fast jobb, jag är så otroligt glad :-) Det är en oerhörd lättnad att veta att jag själv kan jobba kvar så länge jag vill, arbetskamraterna är jätte bra och själva arbetet är så utvecklande. Kuratorsyrket passar mig väldigt bra, det är en bra och varierande tjänst med flera olika patientgrupper. Det är både enskilda samtal, gruppterapier och administration. Att få träffa alla dessa människor och människoöden och att få dela deras innersta tankar är väldigt givande. Ibland är det också svårt när patienter ligger inför döden och när de tillslut avlider. Är då väldigt skönt med handledning och samtal med andra kuratorer med lång erfarenhet.
Är så tacksam över hur livet ser ut. Anton är så duktig och trivs bra på förskolan. Det blir långa dagar för honom och ibland får jag dåligt samvete. Kanske borde jag jobba mindre? Men jag skulle få mer att göra om jag inte jobbade heltid. Jag börjar ofta runt 07 och slutar runt 17. Någon dag i veckan kan jag få pendla mellan 7-14 mil och då hinner jag inte hem förränn efter 18. J jobbar också långa dagar om inte längre så helgerna är mer än heliga!
På lördag åker vi till Rhodos med min mamma, bror , syster och hennes två barn. UNDERBART! Vi behöver detta!
I helgen var vi till sommarstugorna på Öland och vad Anton trivdes. Han åkte omkring på sin cykel och fick en sandlåda. Han fick spendera tid med sin farmor och Calle och faster. Det är fortfarande väldigt kluvet detta med att bo i Blekinge. Nu när jag fått fast jobb känns det som om vi aldrig kommer flytta hem...?
ANTON PÅSKAFTON 2013 HOS MORMOR I KUMLA
ANTON & MIR I LEKPARKEN I HOGLANDSPARK KARLSKRONA
PAPPA & ANTON I SKÄRVA
ÄNTLIGEN VÅR!
PÅ ÖLAND I MAJ 2013
Vårkänslor!
Jag skriver inte så ofta längre vilket är synd då det blir som en liten minnesbok över Anton. Dagarna för oss ser ganska så lika ut. Anton trivs på dagis, J trivs på sitt jobb & jag är nöjd över mitt...
Dessvärre är det ett vik till 1 september & jobbet måste erbjudas till en LAS:ad person. (En person som jobbat en längre tid inom Landstinget). Men min chef & mina kollegor kämpar för att få ha mig kvar, även facket så det finns en ljusning. Men det känns lite osäkert i magen och det är ledsamt. Tackar tjejen nej, blir det en fast tjänst till mig. Oh vad jag önskar att det blir så...
Jag tänker ofta tillbaka på hur jag levde innan Anton kom till världen. Jag var en rastlös, sökande och inte alltid så nöjd över tillvaron. Jag var rädd för att missa möjligheter, ville göra så mkt för att hitta mig själv & levde inte i nuet.
Idag känner jag ett inre lugn och är tacksam för varje dag. Det är så underbart att inte behöva söka & leta efter mig själv längre. Jag vet vad jag vill, vad jag har & jag kräver inget mer.
Livet är bra gott att leva!
I helgen hade vi besök ifrån Helsingborg & nästa helg kommer Mir & Veronica från Malmö & hälsar på.
Helgen efter åker vi hem till Kumla/Örebro & firar påsken.
Och i maj åker vi till Öland och ska renovera sommarstugorna. 18 maj åker vi till Rhodos och i juni när Anton fyller 2 år åker vi till Norrland & firar midsommar. Bästa syster Sandra gifter sig i slutet av juni & sen ligger hela sommaren framför oss...
Så mkt att göra & se framemot! Lycka är att få glädjas över livet & dagarna som går...
Akuten...
Förra lördagen gav min mage upp totalt. Efter en kaffe ville jag så smått dö, men tänkte att det skulle ge med sig efter lite sömn...
Men så blev det inte. Jag kunde inte behålla någon mat och försvann in i dimman av magkramper. J fick tillslut ingen kontakt med mig mellan alla attacker av gråt och smärta. Ringde ambulans och blev sedan inlagd...
Det fortsatte med kräkningar och kramper i några dagar. Gjorde undersökningar som tillslut visade vinterkräksjuka, rotavirus och magkatarr. Kom hem i torsdags...
Som jag saknade mina killar!!!
Nu hoppas jag på en vecka då jag orkar jobba & får ny energi...
